Jag har verkligen tappat greppet om det här med att blogga, förr bara flödade inläggen (och kommentarerna, pik!) (okej jag tjatade om mer kommentarer förr också) men nu liksom ratar jag varenda inlägg jag funderar på att skriva. Jag är så allergisk mot alla bloggar som är som dagböcker, typ "idag åt jag en macka, den var god". Men jag har också blivit rädd att jag skriver för privata saker (jag?? för privat?? har jag typ en integritet eller nått??).
Kanske är för att jag inte riktigt vet längre vilka som läser bloggen, jag känner mig rädd, nervös och exposed.
Okej nu håller jag på att avlida av uttråkning. Jag sitter med datorn i knät med facebook uppe (där det för övrigt inte händer någonting) och nyss tog jag upp mobilen...och kollade facebook på den också. Hade inte hänt nått där heller.
I tre timmar har jag sprungit runt (nästan svävat runt) i lägenheten och städat och sjungit Im free lika a flying demon (Ja Anna). Jag har så mycket adrenalin i kroppen att jag darrar (kan va av hunger också, funderar på att äta snart). Lyckan i min kropp kommer av att jag är klar med en helvetes-uppsats. Jag var nära att ge upp hela min karriär(?) som lärare på grund av denna uppsats.
Men imorse blev jag alltså klar och nu känns livet så mycket lättare. Så idag ska jag duscha, klä på mig kläder, sminka mig, ta mig ut ur lägenheten, se andra människor och få andas in den friska luften (på sveriges mest luftförorenade gata, eftersom det är där jag bor) och bara få känna att jag lever. Fantastiskt!
Jag tror att pappa är lite sugen på att ha en blogg. Idag fick jag detta mail av honom:
"Om jag hade en blogg skulle jag kanske skriva följande idag.:
PENSIONÄR REDAN?
Idag på ICA blev jag lite förvånad över mitt beteende och tankegångar. Idag var det bara jag som skulle äta mat och jag tyckte jag behövde en rödlök.
När jag identifierat en lagom stor lök och skulle gå till kassan kom jag på att dom kanske tycker det var lite väl snålt, ska jag verkligen inte ha ngt mer? Kom då på att några svampar kan jag ju skära ner i wooken som jag tänkt, stoppar ned 2 champinjoner i en tunn plastpåse.
Men vänta nu, vad väger 2 svampar egentligen, fortfarande lite väl snålt, tillbaks till hyllan och ner med 4 svampar till. Fortfarande ganska lite mat, ser mig omkring, Ahh 2 broccoli för 15 spänn, bra, då verkar det trovärdigt. Väl i kassakön bestämmer jag mig, jag behöver ingen kasse! Löken ock broccolin kan ju få plats i svamppåsen, så får det bli. 24:50.
Snart finner man sig väl stående i butiken och letar fram en köttfärsförpackning som man gömt undan dagen innan för att få rabatt då datumet ju gått ut.
Kram Pappa"
Alltså med mina erfarenheter skulle jag inte säga att det är pensionärvarning på pappa för att han inte köpte en kasse. Själv har jag inte fått köpa en kasse på tre års tid, Andrea tycker nämligen det är slöseri med pengar och miljö, jag får skämmas varje dag på affären när jag lägger varorna i fickorna, i väskan och bygger slott av dem som jag sen balanserar hem.
Andrea tycker i och för sig att jag får skylla mig själv eftersom jag inte tar med en gammal påse till affären....men herre gud DET om något är väl pensionärsvarning?
Okej, på annandag jul skulle alltså hela familjen Haraldsson/Kostic/Ruiz åka till Björnrike. Jag, Andrea och lillasyster Maja skulle åka med i mamma och pappas bil (detta var den största utmaningen då mamma och pappa ska diskutera ALLT). Vi förberedde oss mentalt och även med mycket musik i lurarna.
20 minuter efter uttalad avresetid kommer mamma ut i bilen alldeles andfådd och beklagar sig över att hon inte hunnit kissa. Pappa som vet att mammas blåsa behöver tömmas ca en gång i timmen ber henne gå in igen och gå på toaletten.
Maja sitter lite sur över att hon inte fick ha jacka på sig i bilen utan bara en stor yllefilt över sig och tittar på tv-serier på sin dator. Trots att mamma vet att Maja inte är på humör och inte vill bli störd vänder hon sig om efter fem minuters bilresa och vinkar till Maja med ett stort leende på läpparna. Maja himlar med ögonen och vinkar inte tillbaka.
Innan bilresan förklarar mamma att vi INTE får sätta på oss någon parfym eftersom hon så lätt får huvudvärk av doften. Efter två timmar i bilen får plötsligt Andrea ett moln av starkt doftande hårspray i ansiktet. Då var det mamma som glömde bort att vi satt bakom henne när hon plötsligt skulle fixa frisyren.
Mamma hade, flera dagar innan avresan, siktat in sig på att köpa en blåbärsmuffins på Statoil för att mumsa på i bilen. På hemvägen fick vi besöka två Statoil-butiker utan resultat. Mamma berättade då besviket för mig att hon var tvungen att äta deras bulle istället, som hon inte ens tycker om............stackars mamma.
När jag, Andrea och Maja sitter avslappnat och lyssnar på musik ser vi hur mamma lyfter upp en Amelia-tidning (Vem läser Amelia liksom?) och börjar vifta med den framför oss. Det hon undrar är om någon av oss vill läsa den och vi skakar alla på huvudet. Efter fem minuter börjar hon återigen vifta med tidningen på ett mycket stressande vis. Jag bemödar mig med att ta ur mina hörlurar och säger åt mamma att vi inte vill läsa tidningen. När mamma efter två minuter IGEN börjar vifta med tidningen tackar Andrea "ja" till erbjudandet. Andrea lägger sen tidningen i sitt knä och fortsätter lyssna på sin musik.
De sista korten är från våran kvällsträning, då vi gick upp och ner för barnbacken fem gånger. Sista streckan uppför gjorde Linda armhävingar var tionde steg, där av hennes pinade ansiktsuttryck.
Jag tappade nyss en macka med massor av smör och messmör (börjar mitt nya liv en vecka in i det nya året) och den hamnade med messmöret uppåt! Jag blev helt förstenad och bara stod och tittade på mackan som låg där så fint på golvet.
Sånt händer bara inte mig! 2012 måste vara MITT år!
Jag har precis tittat klart på sista avsnittet av julkalendern, jag har sett alla avsnitt. Sista avsnittet var så lyckligt och fint att jag både ville skratta och gråta. Men jag taggade ner och påminnde mig själv om att det är ett barnprogram och jag är en tjej på 26 somrar.
Andrea frågade nyss vad det är vi ska göra idag så jag drog dagens schema och hon godkände. NU har hon somnat om så jag ska försöka få liv i henne, sen packa och sen åka hem till mamma och pappa för att fira dagens högtid.
På annandag jul ska jag och kära familjen (Andrea, modern, fadern, systrarna med familj) åka skidor i Björnrike. Det ska bli fantastiskt. Det var mer än tio år sen jag åkte så det ska bli väldigt kul. Andrea har ALDRIG åkt skidor men var rätt lugn, hon tänker att SÅ svårt kan det ju inte vara.
Då berättade jag att hon absolut inte får ramla i liften när det är en brant backe! Andrea kontrade med att hon inte ska åka branta backar. Då förklarade jag att det ibland kan komma svarta partier som man måste åka ner för.
Där efter berättade jag att jag och ett gäng åkt upp på toppen en gång, sent på kvällen och inte hittat ner. Det var bäcksvart och is överrallt så det knappt gick att ta sig fram och det blåste helt galet kallt. Andrea frågade varför vi inte bara åkte ner för någon backe. Jag förklarade att det var helt kolmörkt och att vi antagligen skulle åkt in i någon skog och fryst ihjäl. Andrea frågade hur det slutade....och det minns jag inte.
Sen ångrade jag mig för att jag skrämt upp henne och sa att vi kan nöja oss med barnbackarna. (Dock råkade jag säga att syrrans kompis höll på att slå ihjäl sig när hon tappade kontrollen i en barnbacke och åkte rakt ner i full fart utan att kunna stanna, det slutade dock med att hon åkte rakt in i mig som stod nedanför backen...tur det annars hade det gått illa)
Den här tavlan har jag målat till lilla charmtrollet Olivia, 8 månader gammal. Hon var tydlig med att hon ville ha lila bakgrund då hon ville matcha sin nya tapet.